Det skvallrande hjärtat
Vet inte riktigt när min morbida fascination för skräck och rädslor började. Jag minns i alla fall hur jag tvingade de stönande bibliotikarierna på Uddevalla stadsbibliotek att leta upp ännu en spökhistoria jag inte läst. När jag var yngre plöjde jag alla Steven King och jag läser gärna John Ajvide-Lindqvist. (därav mitt intresse för nyfunna Amanda Hellberg från inlägget igår)
En av mina personliga författarfavoriter är Edgar Allan Poe. Skräckens mästare. Jag minns hur jag kämpade mig igenom det – som jag tyckte då -ålderdomliga språket som bokslukande elvaåring. Fullständigt förhäxad av de krypande obehaget i hans noveller ville jag bara ha mer! Det var här skräckintresset började…Idag förstår jag ännu mer anledningen till Poes storhet. Han ger sig verkligen i kast med mänsklighetens mörkare sidor och utforskar skuld, ångest, avund och galenskap.
Det är just berättarperspektivet som är så fascinerande hos Poe. Ofta i första-person. Den allvetande berättaren. Nedan ett utdrag ur novellen Det skvallrande hjärtat. Här beskriver berättaren ett mord som han nogrannt planerat och utfört. Han hävdar att just hans tillvägagångssätt, den försiktigthet och framförhållning med vilket mordet utfördes, är bevis på att han är en mycket förnuftig människa. Men vi läsare, som är helt i händerna på denne mördare, inser så småningon att just hans noggrannhet, nog ett bevis på den totala motsatsen. Galenskap. Kan man lita på en galen berättare?
Åh, det är ju just det som gör novellen så bra!!!
”Det är sant! Jag var nervöst lagd, jag var väldigt, väldigt, fruktansvärt nervös, och är det fortfarande, men hur kan du säga att jag är galen? Sjukdomen hade skärpt mina sinnen – inte förstört – inte trubbat av dem. Framför allt var hörseln väl utvecklad. Jag hörde allting i himlen och på jorden. Jag hörde mycket av det som finns i helvetet. Hur kan jag då vara galen?” (ur ”Det skvallrande Hjärtat” Edgar Allan Poe)
På tal om berättarperspektiv och första-person…
