Förvirrade tankar om bra och dåligt språk

Vi har ju stött på det. Vi känner igen det när vi ser det. Men vad är det egentligen som är ett riktigt bra språk?
Jag kan ibland nästan förälska mig i en boks ord och njuter av hur fantastiskt författaren använder språket (se inlägget om Ali Smith), medan jag andra gånger stör mig enormt på taffliga formuleringar och fåniga personbeskrivningar. Men jag undrar om andra tänker på samma sätt som jag? Är det så att det finns bra och dåligt språk? Eller är jag bara pretentiös och petig som retar mig och tycker att många författare inte borde ha blivit utgivna över huvud taget!?
Visst, felaktigt språk finns ju…men dåligt? Vad är ett dåligt språk i så fall?
Själv klarar jag inte av klyschiga person- och miljöbeskrivningar. Det är ungerfär samma sak som att titta på en riktigt tråkig stå-upp komiker eller genomlida en falskklingande låt i melodifestivalen – jag skäms! Vissa böcker har jag lagt ner efter bara några sidor när jag bara inte orkar med mer personbeskrivningar av typen:
”…på hennes långa hår som hängde halvvägs ner på rygen i tjocka vågor och skiftade i toner av guld, koppar och rostrött när solen sken på det eller när Sabrina kastade med huvudet” eller ”Hon betraktade den spetsiga hakan, den lite för långa näsan, den fint tecknade korta fåran mellan näsan och den fylliga överläppen, ögonbrynen som lyfte som svalvingar över mandelformade ögon…” (Båda citat ur boken Flickorna från Villette som jag stod ut med till sidan 25) (förlåt Ingrid Hedström, jag säger inte att jag kan göra det bättre!)
Jag menar, det finns ju inte en människa som tänker eller pratar så här (mandelformade ögon!) ändå kryllar det av sånt i litteraturen. Men som sagt, kanske är det bara jag som tycker att det är jobbigt. Det finns kanske andra av er som retar er på helt andra saker i språket? Vad är det i så fall?

Om det nu finns saker i böcker som man tycker illa om rent språkligt, då måste det ju också finnas faktorer som bidrar till att man gillar språket i en bok. Och vad är då det?
Det där med bra språk är kanske väldigt personligt det också? Älskar man poetisk prosa med vackra metaforer- då är det ju det som är bra! Älskar man det råa, enkla och vardagsrealistiska -då är det ju det som är bra!
Jag börjar tro att språket är bra i en bok när det inte är särskilt närvarande. När det bara lyfter fram personerna och händelserna utan att själv ta för mycket plats. När det skapar den rätta stämningen utan att bli för omständligt och invecklat. Språket är ju bara ett redskap. Eller?

Annonser
Det här inlägget postades i Tankar och inspiration och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s