Jag älskar mitt föräldrarhem, men…

Om mitt hem var en av miljöerna i en bok. Vilken bok skulle det vara tro? Knappast någon Chick-lit med svindlande kärlekshistorier…Eller kriminalhistorien med den hårdkokta deckaren som tar en whisky i biblioteket. Njae, lite mer åt socialrealismhållet kanske… : )
Jag har funderat vidare på det här med miljöer och miljöbeskrivningar. Tänkte först göra en skrivövning genom att försöka beskriva det egna hemmet objektivt. Att se sitt på sitt eget hem -det invanda vardagsrummet eller det nödvändiga köket – med nya ögon och skriva beskrivande runt det. Men jag har insett att det är snudd på omöjligt. Kan man vara objektiv när det gäller det egna hemmet? Det är ju trots allt jag som valt färgen på tapeterna i sovrummet och som köpte in stolarna till köket – så kan jag då vara objektivt kritisk? I och för sig har man ju gjort en del felköp…

Däremot – insåg jag när jag besökte mina föräldrar i påskhelgen – är föräldrarhemmet en helt annan sak! Kanske kan man inte vara helt objektiv, men det är definitivt enklare att skriva om sina föräldrars hem och skapa en fungerande miljöbeskrivning. Det finns ju saker man älskar med rummen där man växte upp, men så finns det också många saker man avskyr. En härligt mix helt enkelt!

Jag älskar doften hos mina föräldrar. Rent. En blandning av sköljmedlet från den prydligt hopvikta tvätten i grovköket och golven som torkas med Grumme tvättsåpa två gånger i veckan. Jag älskar också de där färglada gardinerna som byts i takt med årstiderna. Blommor. Fåglar. Fjärilar. Ränder och rutor. Och mattorna. Och kuddarna. Och de små prydnadskatterna och lyktorna. Och keramikskålarna. Och pappas hemmasnickrade vitrinskåp där glasen skallrar lätt när man går förbi.

Men varför måste det vara så perfekt hela tiden? Inte en enda pappershög. Inte en enda strumpa som glömts kvar under sängen. Till och med i kylskåpet är det omöjligt att hitta en liten bortglömd, rutten morot. Även om hon aldrig klagar, är mamma den enda personen jag städar upp för innan hon hälsar på. Jag har en touch av prestationskrav där. Och vilken frisk människa nuförtiden byter gardiner fyra gånger om året? Finns det verkligen tid för sånt? Vem gör man det för? Grannarna? Och varför ska man samla på mönster? Vad är det för fel på enfärgat? Låta ögat vila lite…

Annonser
Det här inlägget postades i Tankar och inspiration och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s