Förlora läsaren i tillbakablickar

För författare är det viktigt att karaktärerna i den egna texten har en bakgrund, en historia. Den bakgrunden formar karaktärerna och förklarar varför de handlar på olika sätt allteftersom bokens händelser tar fart. 
Och visst är det härligt att i skrivandets stund gotta ner sig i händelser ur det förflutna. Ta upp små anekdoter och minnen som på olika sätt ger en ny och fördjupad bild av karaktären.

För läsaren är det som har hänt karaktären i det förflutna mindre viktigt, tvärtom är det de kommande händelserna som får oss att vilja läsa vidare.
Varje avsnitt i boken där läsaren färdas bakåt i tiden för att tillägna sig mer information om karaktärern i stil med ”Första gången han såg huset var för tjugor år sedan när…” eller ”Den lätta doften av kvinnans parfym fick henne att minnas de…”, blir egentligen ett avbrott i handlingen. De framåtsyftande handlingarna stannar upp och rörelsen avbryts.
Visst, ibland är de här avbrotten nödvändiga för att vi ska förstå och lära känna bokkaraktärerna och vi stöter på dem i nästan alla böcker.

Men ibland kan jag tycka att man kan fastna i ett träsk av minnen och bakgrundsbilder där det hela blir en lång radda förklaringar till varför karaktärerna gör som de gör, istället för att bara visa hur de agerar i olika situationer.

Sofi Oksanens bok Purge som jag läste för ett tag sedan  tyckte jag visserligen mycket om, men den krävde av sin läsare att man hela tiden hängde med på tillbakablickar och bakgrundsberättelser. I princip varje ting i den faktiska nutida historien triggade huvudpersonernas minnen och deras önskan att återge ännu en händelse ur det förflutna, Som om man var fastknuten vid en gummisnodd där man gärna ville framåt, men snoddes tillbaka bakåt, för att sedan skjutas vidare framåt en aningens bit längre.
I Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy är ju hela bokens struktur och handling uppbyggd på just minnen. Där bilden av modern tar form genom dotterns tillbakablickar. Även det en bok som jag verkligen tyckte om, men som också kändes lite som om man stångades mot en osynlig vägg. Som läsare kom man liksom inte vidare utan tvingades hela tiden titta bakåt.

Går det att skriva en bok utan tillbakablickar? Hur blir det då? Finns det sådana?
Kanske om en karaktär utan minne?

Det här inlägget postades i Böcker och Litteratur, Tankar och inspiration. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Förlora läsaren i tillbakablickar

  1. Boktokig skriver:

    Grattis! Du vann! Mejla mig namn och adress så skickar jag boken!

  2. enligt O skriver:

    Vilket bra inlägg! Brukar inte lida så mycket av återblickar om de är snyggt invävda i historien och fyller ett syfte. Däremot har jag ofta väldigt svårt för långa, kursiva avsnitt med minnen. Jag har en tendens att skumma då och missar således en del viktigt. Dagens i-landsproblem kanske, men inte oviktigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s