En kram till alla små grå

Kom på den finfina idén att skriva ett litet rim till var och en av mina gulliga sjätteklassare när de nu ska lämna skolan. Sedan tänkte jag läsa upp de där rimmen iklädd den sedvanliga blommiga klänningen på skolavslutningen och inte ett öga ska vara torrt!

Ett rim till var och en…Får se nu…
Inser, inte utan att det gör lite ont i hjärtat, att vissa elever är så oerhört svårt att skriva något om. Inte en enda sak kommer jag på. En del sticker liksom inte ut ur mängden på något vis. De är så vanliga och alldagliga och jag inser att jag visst inte känner dem så väl som jag trodde. Jag vet inget om dem. De finns inget särskilt i  deras personlighet som jag kan skriva om, de är inte särskilt duktiga på någon sport och de har inga speciella intressen. De verkar heller inte ha gjort några fadäser eller sagt några minnesvärda saker. De är så osynliga och grå…

Men jag undrar om någon av mina lärare hade kunnat skriva något särskilt om just mig när jag gick i skolan. De såg nog på mig på exakt det här viset.

Men sedan visste de ju inte… Om de bara hade vetat vem jag egentligen var.
Att jag var en hejare på Moonwalk, att jag kunde sjunga Like a virgin så att det lät som Madonna, att jag teckande nakna damer på killarnas armar, att jag drömde om att bli skådespelerska eller designer, att jag var kär i Tom Cruise, att jag kände till kemilärarens knep så att jag kunde få alla rätt på proven, att jag älskade skräck, att jag…

Så jag undrar nu vilka mina små, grå änglar egentligen är?

Det här inlägget postades i Tankar och inspiration och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till En kram till alla små grå

  1. Halvbonden skriver:

    Jag var nog också en av de där grå, men det är bra att du inser det om dina elever iaf, för flera gånger under min skolgång har vi fått i uppgift att skriva en positiv sak om varje klasskompis, och så har lapparna lagts i ett kuvert till varje person. Det här fick vi göra i både låg- mellan- och högstadiet, och då kändes det alltid så jobbigt, för som en av de där gråa inser man ju själv att ingen känner en, och så när man får de där lapparna och det står saker som inte stämmer alls, för at de andra eleverna bara hittat på något för att ha något att skriva, då känner man sig lite ensam och ledsnen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s