Visst blir jag lite avundsjuk

Sankta Psyko
Har precis läst ut Sankta Psyko av Johan Theorin. Jag måste erkänna att jag slukade den. Lättläst. Spännande. Precis vad jag kände för.

Jag blev också lite avundsjuk. Johan Theorin har nog definitivt läst några sådana där ”hur-man-skriver” böcker. Hela upplägget är så perfekt.
Hur karaktärerna presenteras och hur de alla har någon hemlighet som vi läsare så gärna vill veta mer om.
Hur han planterar små händelser eller ting som man förstår ska få betydelse senare…
Hur konflikten trappas upp i varje kapitel och driver huvudpersonen närmare det spännande slutet.
Och så förstås en oväntad vändning. Eller flera.

Just nu kämpar jag med hur jag ska få ihop bitarna i mitt skrivprojekt.  Jag hade ju liksom bilden klar en gång, men så lägger jag till lite och tar bort något annat. Vips, så  hamnar hela tanken lite på sniskan!  Slutet vill inte riktigt falla på plats. En person som jag trodde var avgörande har försvunnit på vägen…någon annan har dykt upp. Hur gör jag nu??
Så beundrar jag Theorins perfekta pussel. Allt är så tajt.

När jag lägger ifrån mig Sankta Psyko undrar jag hur man får något sånt där att ens gå ihop? Hur lyckades han få slutet att falla på  plats?

För den här boken är verkligen helt oförutsägbar. Det blir väldigt mycket med alla svängar, hemligheter och sammanträffanden.
Hur många mysterium och oväntade samband ska man egentligen ha med för att hålla läsarens intresse? Är det nödvändigt att frossa?
För Sankta Psyko är verkligen frosseri i teoretiskt skrivande. Den perfekta planen av en kompicerad intrig.
Men orden hamnar lite i skymundan. Karaktärerna liksaså. De blir bara redskap för att försöka få hela den här invecklade historien att hålla ihop och äntligen landa i det där överraskande slutet.

Det här inlägget postades i Böcker och Litteratur, Mitt skrivprojekt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Visst blir jag lite avundsjuk

  1. bokmal73 skriver:

    Stod och höll i denna idag i pocketshop och tänkte på ditt inlägg, och efter mycket velande lade jag tillbaka den, titeln bär lite emot….

  2. Halvbonden skriver:

    Jag tyckte också det var så svårt att få alla bitarna i min deckare att falla på plats, och jag är inte helt nöjd än, fast jag tycker att den får vara klar nu. Jag skrev först en version, där intrigen tog en riktning, och sedan lade jag till två personer och skrev om mycket, men mycket kunde jag ha kvar (kanske två tredjedelar), och så blev slutet lite annorlunda och orsaken till mordet lite annorlunda, och då tyckte jag det blev bättre. Men efter att två lektörer nu läst historien har jag fått tipset att dra ned på antalet karaktärer, för att det kanske blir rörigt annars, men det är så svårt att ta bort någon nu när jag nästan blivit förälskad i dem alla🙂

  3. MalinC skriver:

    Ja, jag får nog ändra en hel del. Skriver just nu bara för att bli färdig, så får jag liksom gå tillbaka och ändra sedan. Vad spännande att du faktiskt har en färdig deckare!!
    Förstår verkligen att det är svårt att plocka bort karaktärer… Men det finns ju exempel på många bra böcker med hur stort persongalleri som helst! Stå på dig och låt någon annan läsa din bok!

  4. Ping: Lika, men ändå så olika - enligt O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s