Pretentious, moi?

Som författar-wannabie slukar jag bokrecensioner. Vare sig det är på kultur- och nöjessidorna i GP, på radions P1 eller på någon av de många bra bokbloggar som finns. Jag antar att det är nyfikenheten över vad som hyllas som läsvärt, vad som anses vara en intressant intrig eller ett vackert språk, som lockar mig. Jag vill ju suga åt mig. Lära mig!
Få reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Men idag när jag läste Amelie Björcks recension i GP av Leif Holmstrands Tjuvklyftan fick jag ta mig en funderare.
Vad är egentligen syftet med en bokrecension?
Är det inte att berätta om en bok? Kort och gott det?

På kultursidorna verkar det handla mer om att lyfta fram recensentens språk än författarens.
Eller varför finns det en slags outtalad regel om att recensionerna ska vara akrobatikuppvisningar i form och stil?
Varför måste kulturjournalister  veckla in sig i långsökta metaforer eller tävla i antal bisatser?
Det jag vill är ju att få en känsla för boken, inte trassla in mig i journalistens språk och tvingas läsa om meningar eftersom de är skrivna på ett alldeles för omständligt vis.

Att skriva räknas kanske som en konstform.
Men svenska språket blir väl inte mer konstnärligt bara för att man krånglar till det?
Dessutom trodde jag, att om man skriver litteraturrecensioner för en tidning är man anställd som journalist, inte som poet eller konstnär?

Jag känner inte till Amelie Björck särskilt väl, och det är inte så att det hon har skrivit skulle vara bättre eller sämre än något annat. Men för mig blev hennes recension ännu ett exempel på de förväntningar som finns på kulturjournalister. Att de ska skriva mer pompöst och pretentiöst än allt annat som finns i tidningen.
Som om kultursidorna bara ska läsas av en liten och väl insatt elit.

Det här inlägget postades i Böcker och Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Pretentious, moi?

  1. Liz skriver:

    Jag tycker absolut det skrivna ordet är konst! Men som med all konst behöver man vara sann mot sig själv. Är ens språk ”krångligt” av naturen, då är det så du ska skriva, inte annars.

    Men kort och gott håller jag med dig. I de allra flesta fall skulle recensionerna må bra av en förenkling. Ibland får man nästan känslan att kultursidorna är någon slags audition för Swedens Next Top Author.

  2. Carola skriver:

    Just kulturjournalisternas förmåga att slå knut på sina recensioner gör att jag aldrig läser dem. Istället rekommenderar jag LitteraturMagazinets recensioner. De är också skriva av journalister men även vanliga människor som är intresserade av litteratur. Det märks eftersom de på ett mänskligt begripligt sätt beskriver vad de tycker om boken. Har du inte varit inne på litteraturmagazinet.se förut så rekommenderar jag dig varmt denna sida om nyheter i litteraturens värld av människor som inte försöker bevisa att de är hippa🙂.

  3. Hanna Lans skriver:

    Jag tycker precis som du och Carola! Jag orkar oftast inte läsa kulturelitens recensioner. Inte för att jag inte förstår, men de saknar oftast all relevans för mig som ev. vill läsa boken de orerar om. Mitt bästa trick för att ta reda på om en bok är bra eller inte: Läs på baksidan, öppna boken på måfå och läs lite här och där. Läs sedan första sidan. Har du inte fastnat då så gör du det inte, och du har redan hunnit få dig en uppfattning om hur språket är.

  4. Susanne Ahlenius skriver:

    Hög igenkänningsfaktor🙂 läser inte inte dessa kulturelits slå-knut-på-tungan recensioner! Mun mot mun metoden och som Hanna Lans🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s