Att kunna berätta en historia

Eftersom jag sökt inspiration den senaste tiden gick jag till en av mästarna och en av mina gamla favoriter – Stephen King.
Tänkte att är det någon som kan skriva skräck och som kan hjälpa mig i mina beskrivningar är det väl gamle Stephen.
Det var nästa tjugo år sedan jag med viss frenesi plöjde hans böcker och började därför med den jag mindes som allra bäst (läs läskigast),  Jurtjyrkogården.

king Nu var det ju nästan tjugo år sedan jag läste en King-bok senast och jag måste erkänna att min smak kanske har förändrats en del sedan dess. De första kapitlen tänkte jag hela tiden

Tyckte jag verkligen det här var bra?!

Språket kändes väl enkelt och fyllt av nötta uttryck. Hans beskrivning av relationen mellan mannen och kvinnan i boken kändes unken och jag började så smått undra om jag  skulle lägga ner. Då ska man veta att jag väldigt sällan slutar läsa en bok innan den är utläst. Men den här hade jag ju ändå läst en gång. Kanske var den bra då, men det var den minsann inte nu…!

Men så läste jag lite till. Och lite till…och så blev jag fast. De sista hundra sidorna läste jag med exakt samma hetsiga iver som när jag var sexton.
För är det något Stephen King kan, så är det att berätta en historia. En förjäkla spännande sådan dessutom, där man anar vad som kommer hända och därför bara inte kan låta bli att fortsätta läsa eftersom ens fantasi fasar så inför hur det ska sluta. Han är dessutom en mästare på att beskriva vardagliga detaljer så att allt det hemska och övernaturliga helt plötsligt inte verkar så otroligt.
Som om det helt plötsligt, när jag sitter här vid datorn med barnen lekandes i trädgården, skulle knacka någon på dörren. Någon som visst har varit död en tid…

Men när det gäller det språkliga kan jag inte låta bli att undra.
Uppfattades Kings språk som klyschigt redan då (i början på 80-talet) eller åldras texten i en bok som det mesta runt om oss? Kanske var uttrycken nya då, men har  blivit uttjatade och trötta med tiden?
Eller var det bara en dålig översättning?

Oavsett vilket.
Jag vill också kunna berätta en historia på det där helt uppslukande sättet!

Det här inlägget postades i Böcker och Litteratur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att kunna berätta en historia

  1. Carola skriver:

    Jag slukade också Kings böcker på 80-talet. Tyvärr gjorde jag mig av med alla för tio år sedan för det skulle ha varit intressant att läsa ”Det” igen. Läste ”Under kupolen” förra året och blev imponerad igen av hans berättarförmåga. Den var otroligt lång men nästan aldrig tråkig. Jag har inspirerats av hans förmåga att skildra våld och hur han drar in läsaren i spänningen. Han har kommit ut med ytterligaren en ny bok som jag inte kommer ihåg namnet på. Har bara så många andra böcker jag borde läsa först🙂.

  2. Hanna Lans skriver:

    Jag tror helt enkelt att det går trender i hur man ska skriva också. De böcker vi slukade på 80-talet, innehåller knappt några gestaltningar alls, medan de är ett måste idag. Fast jag kämpar emot. Jag tror faktiskt inte att det är en slump att färre och färre läser. Det där med gestaltning kräver sin läsare, och många vill bara ledas framåt på ett enkelt sätt och istället slukas av en berättelse. Det är inte för inte som Läckberg säljer så bra.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s