Man finner tid på konstiga ställen

Sitter på akuten. Förra veckan lyckades jag trampa på något hemma och började blöda på hälen. Försökte plocka ut något litet som jag inte ens kunde se, men som gjorde förbenat ont! Tydligen misslyckades jag med det och kan nu inte gå på foten alls.

Så nu sitter jag här. Väntar. Och väntar. Jag är absolut inte prioritet ett här bland hostande barn och stönande pensionärer.

Jag läser mitt eget manus på mobilen som jag skickade till mig själv igår kväll efter några timmars skrivande. Bra att läsa i ett helt annat sammanhang och kanske gör det mig mer objektiv.
Vissa delar är faktiskt riktigt välskrivna, några mer stapplande (ok! Går att fixa till ganska lätt). Stämningen är genomgående obehaglig (bra!) .
Mitt problem är hur historien ska flyta mellan kapitlen. Att den hänger ihop och lockar till fortsatt läsning.

Fortsätter läsa medan andra i väntrummet bläddrar i ”Hänt i veckan” eller halvsover mot vännens axel.

Annonser
Publicerat i Mitt skrivprojekt | 8 kommentarer

Långsamt framåt

Mitt manus lunkar på. Långsamt framåt.
Jag hinner ju inte skriva så mycket som jag vill men nu har jag i alla fall knattrat ihop 17000 ord, och det är ju ändå en bit på vägen.

Enda kruxet är att, även om jag inte skriver varje dag, så funderar jag… Hur ska jag börja det kapitlet? Ska jag berätta här att hon har drömt alltihop? Är det egentligen butlern som är mördaren? osv. osv.

Det är ju naturligtvis för att jag tycker att det är så kul och att mina karaktärer har bosatt sig inne i skallen på mig! Postitivt. Men det fanns ju ett krux någonstans. Det är att jag har lite för mycket tid till att fundera ut nya vinklingar och nya problem och nya hemligheter. Sedan vill jag gärna pressa in dem någonstans när jag väl sätter mig framför datorn.
Ja, så det kan ju bli lite för mycket av det goda kanske!?
Eller för mycket av det onda…

Men än så länge kör jag bara på. Skala av får jag göra senare.

Publicerat i Bilder | 3 kommentarer

Pretentious, moi?

Som författar-wannabie slukar jag bokrecensioner. Vare sig det är på kultur- och nöjessidorna i GP, på radions P1 eller på någon av de många bra bokbloggar som finns. Jag antar att det är nyfikenheten över vad som hyllas som läsvärt, vad som anses vara en intressant intrig eller ett vackert språk, som lockar mig. Jag vill ju suga åt mig. Lära mig!
Få reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Men idag när jag läste Amelie Björcks recension i GP av Leif Holmstrands Tjuvklyftan fick jag ta mig en funderare.
Vad är egentligen syftet med en bokrecension?
Är det inte att berätta om en bok? Kort och gott det?

På kultursidorna verkar det handla mer om att lyfta fram recensentens språk än författarens.
Eller varför finns det en slags outtalad regel om att recensionerna ska vara akrobatikuppvisningar i form och stil?
Varför måste kulturjournalister  veckla in sig i långsökta metaforer eller tävla i antal bisatser?
Det jag vill är ju att få en känsla för boken, inte trassla in mig i journalistens språk och tvingas läsa om meningar eftersom de är skrivna på ett alldeles för omständligt vis.

Att skriva räknas kanske som en konstform.
Men svenska språket blir väl inte mer konstnärligt bara för att man krånglar till det?
Dessutom trodde jag, att om man skriver litteraturrecensioner för en tidning är man anställd som journalist, inte som poet eller konstnär?

Jag känner inte till Amelie Björck särskilt väl, och det är inte så att det hon har skrivit skulle vara bättre eller sämre än något annat. Men för mig blev hennes recension ännu ett exempel på de förväntningar som finns på kulturjournalister. Att de ska skriva mer pompöst och pretentiöst än allt annat som finns i tidningen.
Som om kultursidorna bara ska läsas av en liten och väl insatt elit.

Publicerat i Böcker och Litteratur | Märkt , , , , , | 7 kommentarer

Dags för gengångare

Åh, vad jag tycker om den franska serien Gengångare som jag precis har upptäckt på SvtPlay.

Någonstans avlägset i de franska bergen ligger en liten stad där människor som varit döda i flera år plötsligt återvänder. Det underliga är att de själva är helt omedvetna om vad som har hänt dem. Det kommer tillbaka och tror att allt ska vara precis som vanligt.

Det är själva premissen för den här väldigt vackra och stämningsfulla serien där man som tittare anar att något mycket otäckt väntar. Vi får följa relationerna i de familjer som helt plötsligt återser sina döda familjemedlemmar och vi förstår att de döda kanske ser ut som de gjorde innan, men att  något definitivt inte riktigt stämmer…

Än så länge har jag bara sett två avsnitt och ser nu fram emot att se minst ett ikväll!
Jag älskar också de Twin Peaks vibbar jag får av den ganska sjabbiga krogen  ”The Lake pub” som ligger i byns ytterkant och som helt klart påminner om ”Roadhouse” i Twin Peaks. I staden finns också en typisk ”American Diner” som också känns igen från  Twin Peaks. Dessutom finns hela tiden den där krypande obehagskänslan som David Lynch är mästare på.

8 avsnitt som ligger på SvtPlay fram till början av mars.

Älskar! Älskar! Älskar! Se! Se! Se!

gengangare_hyllas992

 

Publicerat i Tankar och inspiration | Märkt , , | 3 kommentarer

Min huvudperson

Jag tycker om min huvudperson. Hon är rolig att skriva om.
Namn: Minna
Ålder: 30
Intressen: män och öl
Familj: Pappa, syster= försvunnen, mamma=död.
Sämsta sida: godtrogen, självdestruktiv
Bästa kvalitet: lojal, smart, sexig (enligt henne själv)
Mål i boken: finna sin syster (absolut), växa upp (fattar hon inte själv)
Problem på vägen: män, diverse döingar

Utseende: Sexig blondin på dekis.

min huvudperson

Det här är tyvärr inte jag utan min huvudperson

Publicerat i Mitt skrivprojekt | Märkt , | 3 kommentarer

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Sportlov och inget blev riktigt som jag hade tänkt.

Veckan skulle börja med en helgkurs i akrylmåleri tillsammans med min pappa. Men tyvärr blev kursen inställd pga för få deltagare.

Sedan skulle vi ta med killarna till fjällen för första gången. Men tyvärr bröt sjuåringen armen för ett par veckor sedan och därför blev det ingen skidresa för oss.

Mannen har jättemycket att göra på jobbet och skippar semesterdagarna för projektet på jobbet.
Så nu gäller det för mig och killarna att hitta på något helt annat. Vad har Göteborg att erbjuda för sportlovsaktiviteter för killar med bruten arm??

Publicerat i Bilder | 5 kommentarer

Beroende av mina projekt

Ibland undrar jag om jag är beroende.
Jag tror att jag missbrukar nya projekt.
Därför är jag lite rädd för att mitt skriveri är ännu ett av alla dessa projekt som jag tvångsmässigt kastar mig in i och tror på till 100%. Tills jag inser att jag inte har lust längre.
Då är det dags för ett nytt projekt…

Som tonåring var det projekt modedesign. Jag skulle ABSOLUT bli modedesigner. Var helt uppslukad av att teckna långa, smala tjejer med stora axelvaddar och korta kjolar (det var ju trots allt fortfarande 80-tal då). Fullständig bergis på att jag skulle bli mycket framgångsrik på att skapa och teckna.

Sedan var det arkitekt. (märk väl att detta var när jag läste till lärare) Jag kunde inte sluta rita planlösningar till villor och lägenheter. Alltså, tro inte att det var en vanlig hälsosam hobby. Jag gjorde det JÄMT. Jag längtade hem efter föreläsningarna så att jag kunde fortsätta skissa på den där idén om ett spiraltrappa mitt i  huset…

Sedan kom  min ”djupa” period. Litteraturstudier och rödvin med vännerna öppnade sinnena för poesi. Varenda ledig stund skissade jag på formuleringar och strofer till mina (mycket melankoliska) dikter. Min diktbok är dock ett minne blott, eftersom jag skämdes så inför alla gräsliga dikter att jag slängde dem i soptunnan!

Mitt inredningsprojekt är väl ändå det som har gått mest överstyr?? Med tanke på att min man har genomlidit helrenovering av två hus och även om jag har lugnat mig avsevärt ser jag ständigt nya projekt i huset där vi bor…

Efter barnen fick jag för mig att börja måla. Det var plötsligt det enda jag gjorde på min lediga tid. Canvas efter canvas med kludd. För så mycket mer blev det väl inte trots att jag gick kurser och var med i målarförening.

Med lika stor entusiasm tar jag mig nu an skrivandet.
Frågan är hur länge det varar den här gången…

 

Publicerat i Mitt skrivprojekt, Tankar och inspiration | Märkt , , , | 11 kommentarer